Gåstolar, tänder och trippelvagn

Gåstolarna är alltjämt en succé för de intagna på det femstjärniga ålderdomshemmet där de glatt far runt nätt tandlösa, skalliga men ALLTID med ett leende eller skratt på läpparna. De äro, än så länge och kors i taket, väldigt glada barn. Eller är alla barn så här glada? De skrattar ofta och numera även hjärtligt som en vuxen med HELA magen inblandad. På Jonathan skriver vi två tänder och Christoffer likaså två – med vilka han bet mig i tårna medan jag stödde min fot mot hans permobil samtidigt som jag försökte balansera Michael i Babybjörnen (bärselsen) och försökte diska upp slabbet efter lunchen innan Madame kom hem som efter välförtjänt sovmorgon avnjöt ett par timmar hos frisören.

Rutinerna sitter där och Marianne har järnkoll. Jag är manligt slarvig eller får skylla på att jag har aldrig för lite övning i de dagliga rutinerna som dessutom ändrar sig lite då och då. Skall de inte äta så skall de leka, och vill de inte leka så vill de sova. Inte så svårt egentligen men utmaningen ligger i timingen: NÄR? Dessutom allt detta finlir som är hopplöst att komma ihåg om man blott sporadiskt dyker upp som gubben i lådan: “Jonathans mat är grovkornig, älskling. Därför tar jag bara lite av den och blandar i de ännu mer tandlösa brödernas. Ja och sedan måste du gömma vattenflaskorna ty annars börjar de gråta om de får syn på dem. Och ja, efter att du matat dem så låter du de sitta kvar i sina stolar så att du kan plocka undan i lugn och ro och göra rent dem. Direkt inpå följer blöjbytet. Glöm inte det. Puss och hej så länge.”. Allt välmenande tips från ett proffs men ibland undrar man är “im falschen Film” som tyskarna säger. Ett ofantligt roligt uttryck som antyder att man agerar på helt fel sätt då man tror sig befinna sig i ett helt annat sammanhang.

Jämför man arbetsbördan nu mot precis i början så är det skillnad, definitivt men det är svårt att peka på stora, revolutionerande språng som väsentligen underlättat för oss. Att de har börjat äta vanlig mat är roligt men gör knappast våra liv, eller spillror av desamma, lättare. Skall man ändå ge sig på att lista det positiva så får det blir:

1. De skriker betydligt mindre.

2. De sover förhållandevis bra med kortare perioder av gatlopp för att plugga i säkringen, dvs nappen, igen.

3. Vi kan läsa dem bättre och dygnet är mer förutsägbart med rutinerna.

Så är då trillingvagnen äntligen i hamn – hett efterlängtad men den signalerar HALLÅ, HÄR KOMMER KNASIGA CIRKUSFAMILJEN MED SINA LUSTIGA TRILLINGAR vilket kan bli irriterande i längden. Uppställningen för fotografering blev det till och med i Luzern men britterna var trevliga så vi log med. Tanken med vagnen är att Marianne skall komma ut ur lägenheten på egen hand. Att (pansar)vagnen är stor blev vi snabbt varse om: vi fick knappt in den i hissen på järnvägsstationen i Luzern och hissen i Baar var bara att glömma. Vånignen likaså men det där visste vi. Bilen sväljer den dock och även där i linje med våra förväntningar. Nu klurar vi hur vi skall göra det enkelt för Marianne att komma ut med alla tre trots att vagnen står ute i trapphuset OCH måste fällas ihop innan den transporteras ned till bottenplanet. En vild idé är att bygga en liten lådbil som man temporärt kan transportera knattarna i via hissen ned till bottenplanet dit Marianne kört ned vagnen.

Språkligt har det stått väldigt stilla väldigt länge men Jonathan har börjat forma ljud vi inte hört tidigare där framförallt tonfallet varieras och ömsom konsonanter och vokaler om än av en enklare sorten. Faderns idoga träning efter jobbet “säg pappa, pappa, pappa” har gett föga resultat. De skrattar mest.

Som vanligt.