Delfiner, Skype och Sollévi

Beslutet kunde nog för utomstående (hyresvärdar, kollegor, vänner och släkt) te sig hastigt men knappast förhastat: det blir Sverige. Det var ett beslut som legat på lur något år men som tedde sig helt naturligt i samband dels med att vi fick tillfälle att tänka över vår situation och hur vår “gamla” situation i Schweiz ter sig men också när vi såg hur barnen trivdes att bo på marknivå, att kunna springa ut och leka fritt. “Enda” praktiska nackdelen är att jag, skype-pappan, inte kan stötta min älskade Marianne på plats och då framförallt på nätterna som har blivit mycket jobbiga. Madeleine antyder att den så kallade närmandefasen spökar: plötsligt begriper knattarna hur små de är och hur STOR världen är. Enda kända tryggheten som aldrig sviker är mammas varma famn vilket är rart men problematiskt då Diesel-Doris behöver sina timmar. Sömnunderskottet gjorde sig fysiskt påminnt och vi var tvungna att agera snabbt: Mariannes hälsa och barnens situation före allt annat.

På 22 dygn hann vi skriva kontrakt på ett nytt hus i Sverige, boka om alla biljetter (tåg, flyg, båt), säga upp förskola här nere, söka jobb i Sverige som N Ä S T A N gick vägen, sälja av möbler, säga upp lägenheten, annonsera ut den, packa ihop allt här och flytta upp bohaget och….ordna förskola (Delfinen) åt alla knattarna. Hårt jobb och drastiskt men alldeles nödvändigt. Det blir månader med Skype, flygbiljetter, ensamma nätter och frånvaro men förhoppningsvis början på ett nytt liv som gynnar oss alla. Fortsatt tålamod behövs.

Insatserna från framförallt Madde, Bosse och Agneta är otroliga och vår situation skulle vara så oerhört mycket tyngre. Stor kram till er alla och trots att ni gör det av kärlek så kan vi aldrig ta en minut för given och vi vet hur tungt det är att arbeta i knattefabriken. Det gör ONT.

Ingen semester kommer att vara sig lik på många år, så ej heller denna med dagens inrutade knattemönster: upp i svinottan, flaska, Teletubbies, blöjbyten, promenad, fika, lunch, sova, leka, fika, middag, flaska, sova. Vi hinner med ett besök på Krusmyntagården som dock blir rörigt och stressigt när grabbarna trilskas otåligt efter att ha fått i sig sina köttbullar. Men det var nog så bra en semester kan vara med trillingar: utan olyckor och sjukdomar och med mycket skratt och fint väder. Jag köper en motorsåg men får hälla ut bensinen innan jag åker och hinner inte ens starta den. Lehmanns hund Asta är lika fascinerande som alltid och grannarnas kanin likaså.

Marianne är motiverad att börja arbeta och leva NORMALT vilket alla förstår och unnar henne. Hennes insats är obeskrivlig och hon förtjänar livslång respekt för det hon utan nämnvärt “gnäll” har åstadkommit. Resultatet av henne jobb är tre underbara, trygga, go’a och glada barn men jag önskar att jag en dag kan belöna henne inte bara med min närvaro utan med något fint. På Sollevi är hon hjärtligt välkommen och hennes glädje går inte att ta miste på, trots den gnagande tröttheten.

Knattarna utvecklas hela tiden och klättrar på köksbord, försöker nu forma ord: “bo, bol, boll!” säger Jonathan och hämtar boken med bollar. På morgonen vaknar Christoffer i svinottan, sträcker ut sin arm och säger “Hej! Hej!” till stackars mamma vars trötta ögon knastrar när hon försöker öppna dem. De tar en trasa och fejar på golvet, hämtar flaskor, vill vara med, vara närvarande, göra rätt, vill kommunicera. De har ett ordförråd många gånger större än de kan framföra själva i ord. De förstår väldigt mycket och det är fascinerande.
Älskar er så!
Pappa