Hannah, Capoeira och kalas

20140524_200713“Vad skall vi prata om?” frågar Agneta Jonathan när det är läggdags. Han tänker han en stund och säger: “Vi behöver inte prata om någonting! Jag och pappa, vi tänker bara ibland och säger ingenting!”. Så rart sagt av den lille farbrorn. Han nämner dock inte att han och pappa även gör andra saker. Som att titta på en obduktion och skiktning av en människohjärna på YouTube. Det var också kul!

Vintern innebär ofta sjukdomar men deras immunförsvar har stärkts och det blir inte många sjukdomar 2013/2014. Pappa tar bort en liten hudfläck som visar sig vara malign melanom av SSM-Typ (Superficial Spreading Melanome), 0,85 mm djup. Vid 1 mm blir det kritiskt men efter det första, kosmetiska ingreppet, opereras jag igen i Zurich och man går djupare ner för att utesluta spridning. Sannolikheten att jag lever om fem år är 95%. Det hela är som en kalldusch och skuldkänslorna betunger en: jag hade kunnat avvärja det här mycket tidigare. Har tittat på den där pricken så länge och inte gjort något.

Vi avnjuter några dagar i Kungsberget trots att snön är mycket knapp denna väldigt milda vinter. Pojkarna älskar skidåkningen och gläds åt skidskolan. Under vintern får de också en ny lärare i Savita som gör ett väldigt fint jobb, är god med barnen och hittar på saker. Sommaravslutningen blir en hit med brasiliansk och indisk dans – väldigt rart.

Under våren nås vi av det mycket tråkiga beskedet att Hannah och hennes familj David och Tricia  samt lille Reuben Nicoll skall flytta till England. Ett steg närmare Irland för deras del men väldigt tråkigt för oss. Trots att kompisarna har kommit och gått så har Hannah alltid varit där och med sitt spontana “I love the triplets” vunnit varje trillinghjärta. Tricia skriver ett jättefint SMS och välkomnar oss till både England och Irland. Sommarkalaset i juni blir en hit med alla glada barn. I “försnacket” skulle det inte bjudas några flickor men pojkarna tänkte snabbt om och alla hade kul både i och utanför poolen med kläcka-ägg-tävlingar och bus.

Pappa söker jobb febrilt och det är betydligt svårare än man kunde ana: får i princip ett jobb men petas p.g.a. för höga löneanspråk och två jobb i sista rundan. En indisk headhunter vill placera mig i Älmhult till 50% lägre ersättning än idag. “No thanks. I prefer Zurich”.Den ena avslag p.g.a. bristande kunskaper i ett specifikt system och den andra då motkandidaten redan var “inne” hos kunden som extern konsult… Svårt veta när man skall släppa grepept och “ta vad som helst” om nu det är nödvändigt. Det är många som söker samma jobb och alla nyttjar naturlilgtvis de datoriserade söktjänsterna så ett jobb undgår ingen.

Föräldrasamtalet går bra och barnen verkar fungera väl socialt. Vi undrar om barnen är utanför eller om de är med i leken med andra. Med stor sannolikhet kommer de att få börja tillsammans när skolan börjar i augusti 2015. Flera av kompisarna börjar redan nu till hösten men vi stressar inte. Skolvalet helt öppet och samtalen på fotbollsträningen eller kalasen är viktiga. Alltid något man snappar upp. Intellektuellt gör de inga jättekliv, åtminstone inte märkbara. Måhända i deras sätt att resonera och känna empati. Läsandet och räknandet står still men vi pushar inte. Det kommer när det kommer. Vi håller fast vid sagoläsningen och har än så länge inge hårda restriktioner på surfplattorna.

Trots att “slagsmålen” har blivit färre så är barnen lite rastlösa. De vill något, vi ställer upp men de ångrar sig snabbt och vill göra något annat. Det är enerverande ibland för dem och för oss. Det blir tårar och “förlåt, förlåt”. I juni packar vi allt för Gotland och Marianne flyger i skytteltrafik till fastlandet för att se till att orchidéerna är vattnade och att rätt lakan är på plats för hyresgästerna. “Ja, och brödrosten var full med smulor!”. Usch ja, det är nog det första man kollar när man hyr ett hus :-). På Gotland händer det mycket: vi bygger ut terrassen, flyttar friggeboden och bygger en ny friggebod. Valle Viking håller i hammaren tillsammans med sina glada polacker som för mycket gjort i Marlboro Red-molnet.

Puss på er, älskade buspojkar
Pappa och mamma

Leave a Reply