Blod, sadism och gapskratt

Jag har nog aldrig sett så mycket blod i hela mitt liv på en gång: på terrassen, på pojkens tröja och köksgolvet är nersölat. Jag begriper ingenting, håller min son i armarna och försöker desperat hitta varifrån blodet i Christoffers ansikte kommer ifrån. Han har blod i munnen, ögonen, på halsen och skriker på ett chockat sätt, inget gapskrik. Skriker på Agneta och sliter till mig en handduk. Där är såret: ett ca 7 mm brett, kanske 3-4 mm djupt jack perfekt horisontell placerat vid näsroten. Ett “snyggt och väldefinierat sår” som en läkare troligtvis skulle säga. Jag lugnar ner mig en aning men är glad att Agneta kommer till undsättning och vi lyckas stoppa blödningen. Två timmar väntetid och ett stygn senare på lasarettet i Visby återgår trillingfamiljen till normalitet. Christoffer är SÅ duktig där han ligger på britsen när doktor Jessica med blott en bedövningssalva trycker igenom sytråden i hans lilla potatisnäsa.

Exakt hur det gick till är oklart men att Jonathan är gärningsmannen råder ingen tvekan om. Den rostiga och ganska trubbiga gamla spaden måste ha träffa Christoffer med stor kraft vilket vittnar om en medveten vilja att vilja skada. Bakom den balettrippande, söta pojken med guldlockar finns också en liten sadist som gärna klappar på sina bröder när tillfälle ges, dvs när vi vänder ryggen till. Denna gång var far i köket 40 sekunder och så var olyckan framme med spaden han hade lämnat i gropen vid krypgrunden. Han är inte ensam om denna sida, självklart inte, men han är smartast och slugast när det gäller att slå till i det fördolda. Men vi älskar honom massor ändå, vår lille snusförnuftige gubbe som levererar klokheter och fjäsk hela dagen lång.

I övrigt präglas vintern av sträng kyla men inte jävligare än vanligt och renoveringar av framförallt annexets lilla lägenhet som vi får helt klar och kan hyra ut till Nathalie från Blekinge (och Venezuela). Vi får tom fira jul med Marianne som INTE hamnade på akuten för blindtarm. Hela denna period präglas av intensiv trots: allt är nej, nej, nej, vill inte, orkar inte. Surhet, blicken ner, demonstration, vägrar klä på sig, äta osv. Det utmanar vårt tålamod enormt och just nu ser vi inget slut på det. Mamma försöker vänja av dem med vällingen – ett enda långt, tyst krig som tar månader: lite mindre, lite mer sällan osv. Nätterna nästan identiska med vällingflaskutdelning vid ca 05:00 och så uppvaknande 07:00-08:00. Det har varit mycket värre. Alltid tänka positivt.

Vi provar att hyra ut huset som annars står tomt. Det blir till en familj från Dubai, Tyskland, Holland och USA. För tidigt säga hur det faller ut. Vår allt-i-allo Jenny hjälper oss med mottagande, städning och poolvård. Pappa pendlar som vanligt och familjen på Gotland 20/6-20/8. “Jag älskar Lahäll men jag tycker det är SÅ skönt att vara här” säger mamma och jag vet vad hon menar: man slipper pressen med renovering, badrumsmögel och annat. Nu gäller det att ladda batterierna för att ta sig an höstens utmaningar.

Förskolan rullar på och vi tar tag i problemen med ett par utåtagerande barn med oklippta naglar. Efter samtalet klipptes åtminstone naglarna och bassarna får klara direktiv att hålla sig borta från bråkstakarna. Till hösten flyttar de upp ett snäpp, byter lokal med Mr Corrie och vemdetnublir. Holländska Sandra lämnar tyvärr helt förskolan för jobb i Nacka.

Det ser ut som om pappan kommer att kunna komma hem varje torsdag vilket vore oerhört skönt. I stället för varannan torsdag.

Älskar er så, våra små och stora, kaxiga pojkar

Leave a Reply