De Tre bad aldrig om att få åka på skidsemester (just det ordet använde de flitigt för att beskriva vad som stod på programmet) men såg entusiastiskt fram emot föräldrarnas påhitt. Det bar så av till Järvsö och trion slocknar snart efter att mor proppat dem med kemikalier för att motverka ***ord_får_ej_användas***. Halvsunkig väg om än med mycket E4 initialt. Järvsö är en liten håla, förvisso med elektricitet och rinnande vatten men utan systembolag så far och son far till Ljusdal, ännu en håla men lite större och med systembolag. På Järvsös enda pizzeria serveras “mat”: mor beställer optimistiskt “vegetariskt” som visar sig vara tre fyrahundragrams burkar bönor lagda såsom en s.k. koblaffa på tallriken, far en nätt och jämt tjänlig Calzone och pojkarna försöker plåga i sig en halvbränd lax som låg ihopgeggad på någon “bädd” av något grönt.
Nog om maten. Skidskolan var ett lyckokast och snart är de uppe och åker om än med blandat resultat: Jonathan, alias Rain Man, står glatt med spikraka ben och tittar i himlen, sjunger en sång och tryggt förvissad om att mor eller far räddar honom eftersom han är fastspänd i en sele. Michael däremot, åker den större pisten helt själv, tar liften, åker upp och så ner igen – sannerligen imponerande efter fem dagars skidåkning totalt i sitt lilla liv. Christoffer någonstans mittemellan. Sista dagen kunde hela familjen åka tillsammans vilket var….speciellt. Det kändes nästan normalt. Föräldrarna fick sig någon timmes egen åkning medan barnen var på dagis. Fint hus på Alpstigen 2a och b. Hit kan vi återvända (dock med halva packnignen nästa gång – puss Majsan!). Nästa gång slipper vi kanske byta bilbatteri på Roy & Rogers mack…
“Jag älskar din kamin, pappa” säger Michael och man kan aldrig anklaga ett barn för inställsamhet. Allt är fortfarande äkta, eller har en god intention. Michael älskar far och vet att han blir glad när han säger att kaminen är fin. Far tar hans lilla ansikte i sina händer, pussar honom på den lilla plutiga näsan och förklarar att han älskar sin lille pojke också. Små ögonblick av guld man önskar aldrig tog slut. Men snart är det slutpussat och vi blir “töntiga”.
Barnen ÄR Spindelmannen och Batman i stort sett dygnet runt. Herregud när jag var barn läste man sådant i tonåren. Men inte idag: allt finns tillgängligt på Youtube och i stället för Teletubbies vill man se Spindelmannen mosa Kingpin utan pardon.
Förskolan har verkligen fått ett lyft med nya rektorn Adriana och Jonathan flyttas på prov upp till de äldre barnen i Flamingoes men beslutar sig plötsligt att gå tillbaka. Vi kan bara ana att det handlar om kärleken till sina bröder och vänner som han om vartannat klappar på så hårt att man nästan hör ljudet av revben som knäcks i broderns rygg eller kramar varmt. Det är som om Jonathan blir tacksam för att man tar tag i honom och skakar om honom när utbrotten kommer, han “vaknar till”, inser sitt misstag och är mycket ångerfull.
Michael och Christoffer är väl som man förväntar sig att enäggsvillingar är: oskiljaktliga. Även där självfallet med pussar varvade med karatesparkar men i grunden en oerhörd kärlek. I bilen tillbaka från Järvsö klappar Chrstoffer sin sovande Michael ömt på handen.
Våren är brutalt kall, i synnehet mars med en snittemp på -4,4 grader (som december och januari) och våren låter vänta på sig. Fortfarande en hel del snö. Agnetas hund Wilma gör entré i barnens liv och Michael somnar sött i hennes hundkoja. Kaminhelvetet bråkar men far biter ihop och fixar såväl elektronik som sprucken pelletsmotor.
Våren bjuder i övrigt på “Scharlakansfeber light” som läkaren uttryckte det med därtillhörande penicillinkur, i stort sett avskaffande av den nattliga vällingflaskan och även nappen går en säker död till mötes. Jonathan är väl den som har störst separationsångest men det går verkligen framåt. Christoffers gosedjur Asta återfinns på leksaksaffären och vi inser att den är lika viktig för Christoffer som tusenfotingen är för Jonathan.