Gotland påminner lite om Schweiz i det hänseendet att allting är sig likt. Och det är skönt.
Far noterar att flygbolaget Skyways går i konkurs men inget hindrar en från att landa 19:00 på Arlanda och ta sig två mil till Bromma för att där 20:00 ta ett litet tvåmotorigt plan till Visby. Amanda hjälper oss, precis som nära och kära som kommer på besök. Projekten håller sig inom rimliga gränser men mors förslag till koja: “spika ihop några plankor under friggan” avslås och istället blir det över 350 löpmeter trä, takfot, allt enligt dansk ritning, fjällpanel till tak, oljning, snedsträvor, hammarband och Gud vet vad. Men ståtligt blir det. Visst, det tog nog nästan fem dagar att bygga men någon gång kommer de att fa kul med det! Nu återstår bara en barnsäker trappa upp. Borde man kunna sno ihop på ett par dagar.
Bassarna imponerar med sina språkkunksaper. Att jordgubbe är strawberry är ingen match och de följer med väl när far läser ur de nya böckerna vi köpt från England. Ibland hör jag hur de leker på engelska och det är inte konstigt ty “gruppleken” är något de förknippar med förskolan och där måste man tala engelska för att kunna leka överhuvudtaget. Återkomsten till förskolan efter sommaren var mindre rolig. Dåvarande rektorn (sparken i november 2012) Coral Ljunggren har optimerat sin Excel-beräkning och skär ner på personalen i gruppen vilket leder till att Corrie är helt själv med 12 3-4-åringar efter klockan 14:00. Vansinne! Vi blir förbannade och åker runt och tittar på andra alternativ. Barn slutar och familjer är mycket upprörda. Vårt intryck av den världsberömda, svenska förskolan är minst sagt blandat och vi försöker hålla dem hemma så mycket vi kan och orkar. Ibland lämnar vi dem vid halv tio och hämtar före klockan tre. De trivs men vi är inte helt säkra på att de får den pedagogiska stimulans de behöver. Coral sparkas ut och in kommer en kvinna från brasilien. Skall bli spännande. De förbaskade lamporna sätts äntligen upp utomhus men leksakerna låter vänta på sig.
Grannarna Pia och Jeremy är trevliga och vi umgås en del och så gott vi hinner. Uthyrningen av huset får nog sägas gick mycket, mycket bra trots det inledande strulet med tyskan som gormade om några livsmedelsmalar. Inga större “olyckor” alls och vi kan nog tänka oss att prova på det igen. I november ger sig far ut på vansinnesfärd med bilen 2×200 mil och får bilen så besiktad i Schweiz. Projekten i Lahäll går långsammare och det är behagligt. Far lägger allt sitt krut på kaminen samtidigt som han noterar hur bekanta mumlar över sina bergvärmeaggregat à 150-450 000 kr beroende på om de har måstat installera vattenburna element, borra etc. Attans att det kan vara så komplicerat. Far står och faller med kaminen. Vår gode Billie bor kvar och trivs till vår belåtenhet. Nathalies efterträdare blir Kindra Hanley, en amerikanska från Camarillo i Kalifornien som för första gången sätter sin fot utomlands. Hon ockuperar köket, bakar och bjuder oss på tonvis med äckliga kakor och helt oätbart godis, får tre brev om dagen, vet inte att man måste knyta ihop soppåsen, måste ha tillgång till tvättmaskin, gör om hela sitt hem till en rövarkula med en närmast fanatisk hallning till Halloween. Hon firar det nämligen året runt. MEN hon är mycket god och diskret.
Pojkarna kivas och kramas oförändrat om vartannat och humöret svänger upp och ner, far gormar, mamma förklarar. Allt är som vanligt med andra ord. De är över metern nu, kanske 106 cm men vikten ligger ganska stabilt kring 20 kg. Hos Christoffer befarar vi viss hörselnedsättning och det skall utredas på fyraårskontrollen. I övrigt är det friska och energiska och resonemangen blir mer abstrakta och intressanta. Stina hälsar på oss i november och Agneta och Bosse som vanligt omväxlande – TACK om jag inte har sagt det förut :-). Våra liv hade sett väldigt mycket annorlunda ut utan deras hjälp.