“Jag vill kissa” flinar lille Snårp mitt på Essingeleden och far fräser tillbaka kärleksfullt mest av omtanke till sig själv och bilstolens polster: “Du får vänta lite grand Michael älskling”. Först vid Statoilmacken borta vid Kungen kurva studsar den lille ur och gör sina behov, vinkar glatt i mammas kamera med far böjd över sig och så in i bilen igen. Finge vi bliva av med blöjorna och de nattliga uppstigningarna med “vääääääälling” närmar vi oss saligheten och Pärleporten. Framförallt det förstnämnda har ånyo fått en renässans efter att ha legat i dvala några månader: det spolas som aldrig förr men far har översyn med vattenräkningen. Av de 230 000 liter vatten vi gör av med gör det väldigt lite på marginalen.
På lördagar blir det godis men det görs avvikelser från lördagsregeln av ren självbevarelsedrift: ibland blir det bara för mycket och diabetesgenerationen lugnas magiskt snabbt med några karameller. Suget efter socker har vi med oss genetiskt så det är naturligt men det är vår uppgift som förälder att styra in barnen mot de långsamma kolhydraterna och därmed försöka nere på det rena sockersnaskandet.
Barnen är under den osedvanligt milda vintern väldigt friska och glada. Först den 13 december drabbas Christoffer av feber och det är i skrivande stund ovisst hur det kommer att utveckla sig. Agneta, Madeleine och Bosse är oss trogna och utan detta oförglömliga engagemang vore väldigt mycket helt omöjligt. Det är vår absoluta ambition att på något sätt kunna återgälda dessa insatser trots att de görs av kärlek och omtanke till barnen och till oss.
På söndagarna åker vi till Södertälje för lite gymnastik som Markus har ordnat så fint och den 11 december äter vi fint julbord. Barnen Christiansson och Noah har eget bord och de sköter sig exemplariskt. De klär granen, bakar pepparkakor och har pysselhörna. Far gör en avstickare till farfar och det är rart att se hur Christoffer, alias “farfar Gunnar”, trots att han inte har sett Gunnar på länge, bara efter ett par minuter omfamnar honom.
På föräldrasamtalet får vi en intressant analys av våra barn från en utomstående. Michael beskrivs som väldigt omtänksam, hjälper gärna andra barn, tröstar dem men hans långa armar flaxar lite här och där. Jonathan läxar gärna upp sin omgivning med allehanda snusförnuftigheter och pekande finger. Och Christoffer är någonstans mitt emellan. Med en subtil antydan att något skulle behöva göras nämndes att pojkarna är väldigt “tighta” sinsemellan och leker inte så flitigt med de övriga barnen. Det kan primärt ha tre orsaker: 1) De är trillingar med band som bara de förstår, 2) Språket innebär vissa hinder och 3) De är äldre och större än de övriga barnen, ungefär som jättar i landet Lilliputt. Att dela på dem nu känns fullständigt otänkbart, om ens någon gång. Angelika och Sandra är väl förberedda vilket gör ett gott intryck. Vi önskar en mer väl fungerande överlämning och hämtning med någon som verkligen tar emot dem och det blir bättring redan samma dag. De föreslår att vi köper ett nytt gosedjur till Jonathan och vi skrattar lite inombords men ser man på: grisen Eric gör succé och nu är Jonathan pappa till både tusenfotingen och Eric. Rart!
Inte bara språkligt, där de tydligt kan skilja på svenska och engelska, utan begrepps- och tidsmässigt ökar deras uppfattning. “Vi bakade på dagis. Men Jonis var inte där. Han var hemma”. En mening som inbegriper väldigt mycket förståelse: vad vi har gjort under dagen, en observation att kollegan Jonathan inte var närvarande och ett orsaks-kausalsamband – Jonis KUNDE INTE baka eftersom han inte var där. Ofta blir de tysta och man ser på deras blick hur de försvinner bort i tanken och deras hjärnor bearbetar och försöker sortera alla intryck. Inte undra på att de är helt matta på kvällen när de skall sova.
I december drabbas vi av ett stort slag när Lars-Eric lämnar oss 84 år gammal efter en kortare tids sjukdom. Stor saknad och sorg för Christina, Lena och Marianne och extra stor belastning för Marianne som inte får tid att sörja och tänka: livet rullar, och måste rulla på som vanligt för barnens skull. Samtidigt i denna sorg finns föds Christinas lille Nils. Precis så är livet: ett kontinuum av glädje och sorg.