Monthly Archives: March 2011

Kärleksaffär och språklig frustration

“Blablomaplablabijomä” säger Jonathan och tittar på mig. “Vad säger du, Jonathan?” säger jag frågande varpå han upprepar exakt samma påstående: “Blablomaplablabijomä”. Jag förstår inte. I hans huvud är tanken glasklar men han är medveten om att hans budskap inte går fram och han blir högröd i ansiktet, knyter sina knubbiga nävar och kroppen blir spikrak. Han morrar som bara han kan och är mycket besviken på sin inkompetente far som inte begriper självklarheter. Barnen befinner sig precis i en för dom väldigt ”olycklig” men naturlig gränszon där språket inte bär dem men de har en klar tanke OCH det är medvetna om att vi inte förstår. Måste vara oerhört plågsamt och frustrerande. Samtidigt kortvarigt ty talet släpper mer och mer. Från att för bara några månader sedan ha varit nästan uteslutande substantiv: ”boll, blöja, hund” har de gått till verb ”äta majs, hämta byss, putta Michael, hälla mjölk, måla” och till och med hjälpverb ”vill ha” och jag-upptäckten ”jag vill äta, jag vill göra det och det”. Tidigare alltid i tredje person ”Michael äta, Jonathan titta”.

På dagis uppdagas en kärleksaffär. Fröken berättar att Christoffer och Gun troligtvis har något ihop. Jag tittar först på Gun som sitter på Amandas axlar och så vänder jag mig till Christoffer som rodnar som en tomat, drar upp axlarna och skruvar på sig. Oerhört rart och skojigt. Rapporterna om överfulla dagis haglar i media men killarna har det bra på lilla Solglimten med en personaltäthet om tre komma trettiotre barn/personal. Aldrig skrik och okontrollerat stoj utan lugnt som i kyrkan. När man kommer in är det ofta väldigt lugnt. Det blir väldigt svårt att ta barnen härifrån. För första gången säger Michael adjö till pappa ”Hej då, pappa!” helt utan dramatik och tårar och det känns mycket bra. ”Hej då, Michael!”.

Äventyren avlöser varandra: åka buss, gå på MacDonalds, titta på flygplan på Arlanda, hoppa i vårens vattenpölar till mors stora förtret. Så stora små saker i deras värld. I det tidvis väldigt rara veckobrevet läser vi att de har stått på bron och tittat på tågen. Vilken dröm! Fascinationen för maskiner är intakt. Självuppfattningen ökar och vi äntrar trotsåldern med stormsteg: en viktig period i människans liv där vi markerar vår integritet och visar vår omvärld för första gången att JAG har en vilja och att JAG förväntar mig omvärldens respekt. Jonathans slughet överträffar allt för att få vara vaken så länge så möjligt. Han visar en runt i sitt rum och upptäcker saker han vill ha, skall flytta på bondgården, byta sängplats, håller oss sysselsatta för att vinna tid. Roligast av allt är förstås att komma ner till nedervåningen: ”Ner, ner” till mamma och pappa och äta popcorn eller Appenzeller Käse eller bara sitta alldeles själv utan trängsel i mammas knä i fåtöljen. Valet av kläder ytterst viktigt: inte tröjan med nallar utan tröjan med mumintroll. Dagtid som nattetid.

Maten såväl som sovandet är berg- och dalbanor utan mönster eller tendens: ena dagen passar maten, andra inte. Man sover igenom ibland men ofta 1-2 uppstigningar. Potträningen går inget vidare men vad gör det egentligen? En dag lossnar det. Vi försöker med Friskis och Svettis men begriper varför åldersgränsen är satt till tre år: läskigt med alla främmande människor som hoppar runt men vi är envisa och tar med dem gång efter annan. I övrigt befinner vi oss i en transportsträcka mot våren efter en osedvanligt kärv och kall vinter. Snart, snart väck med alla dessa kläder och stövlar och vantar och, och, och…

Kids, we love you!