Monthly Archives: February 2011

0,002% otur och barnkalas

Far räknar på sannolikheten att vara kvinna, över 30 år (blott 15% av blindtarms- operationerna sker i denna ålder och att ö.h.t. få blindtarms- kompikationer under en livstid uppskattas till 7%) och att få akut blindtarmsinflammation precis på självaste julafton. Noll komma noll noll två procents sannolikhet. Som att vinna på Lotto fast tvärtom men likt förbaskat sker det och medan vi skär i skinkan, skär kirurgen i vår älskade Majsan som trots allt får hjälp snabbt på danderyds akutmottagning den 24 december 2010. Tillfrisknandet går snabbt och ärret läker fint. Skönt att ha alla härliga människor omkring sig när detta händer.
På framstegssidan inget revolutionerande. Potträningen är sporadisk och lekfylld trots idoga iakttagelser av mor och far som med ganska vitt skilda teknik utför det nödvändiga. Framstegen sker snarast i det dolda, är mentala och kanske enorma men vi kan bara ana. Knatte A ombeds hämta sin pyjamas. Han struttar iväg till rummet där mor omsorgsfullt alltid förvarar pyjamasar och hämtar en pyjamas. ”Nej, fel pyjamas. Hämta en annan”. Ja, och mycket riktigt kommer han tillbaka med rätt pyjamas. Jonathan ombeds peka på Michael. Rätt. På Christoffer. Rätt. Han tvekar aldrig och har aldrig svarat fel under fars kvasivetenskapliga experiment. Fascinerande ändå, ty vi föräldrar missar skamset ibland. Leken utvecklas sakta men säkert och ”lekpassen” blir längre och mer disciplinerade utan destruktiv rivning av den fina om än abstrakta konstellation duploklossar Jonathan omsorgsfullt har ängat 10 minuter åt att bygga upp. Piff och Puff är charmigt stökigast under devisen ”det är roligare att riva än att bygga”.

Nätterna oförändrade där en kort ”uppstigning” (som det heter på fackspråk) med flaskor åt alla är fantastiskt. Två acceptabelt men fler inte bra med trötthet dagen därpå. En natt helt utan uppstigning kan vi knappt minnas när vi sist upplevde. Far grubblar på hur han skall underhålla truppen när mor gå på välförtjänt kafferep: gå ”på sta’n”? Hur skall det gå till? Fastspända i vagnen är de ju inte gärna längre och släpper man lös dem blir de överkörda som häromdagen på MacDonalds parkeringsplats. Hålla dem i hundkoppel enda alternativet (förutom självfallet att vara två vuxna) men då ringer väl någon medveten föräldrar till BRIS och så får man sitta i förhör. Vad skall knattarna göra då och vilken polisstation vill ta emot tre klättrande tvååringar? Jonathan går igenom datorn medan Piff och Puff tömmer papperskorgarna. Till allas förtret och med en poliskonstapel som ångrar sitt tilltag.

Far tittar på nyheterna om privata förskolor i de 10 kommuner som har flest privata dito. Barnen får ingen mat. Barnen hålls fastspända och glöms på lekplatsen och föräldrarna får inget veta. Ingen anmälningsplikt från förskolan föreligger. ”Jag frågade min lilla Agnezs Svenzonh (eller något annat trendigt, icke stavbart namn) vad hon ätit på dagis och hon svarade knäckebröd och mjölk. Till såväl frukost, lunch som middag. Stackars Agnezs som tillbringar 5×13=60 timmar på dagis men självfallet anmärkningsvärt om det förhåller sig som antyds. På Solglimten inskränker sig matproblemen förhoppningsvis högst till att Jonis äter upp polarnas mat men inte mer.

Födelsedagen blir speciell med 13 barn och minst lika många föräldrar och ganska exakt det kaos man kan tänka sig med spring, passa upp, ”akta”, tårta och kaffe. Presenter i överflöd: tack alla rara som kom med så mycket värme och att kalaset blev lyckat! Jonathan, Christoffer och Michael (ja de heter faktiskt så och man buntar ofta slarvigt ihop dem som grupp med ett epitet) skiner som solar i skenet av de brinnande ”aj-aj-ajabaja”-ljusen på tårtan. Årets nyhet är väl att de gläds mer åt innehållet i paketet än själva paketet och omslagspappret.

Trots allt konstaterar vi unisont att de blivit lugnare. Inte samma okontrollerade kaos som tidigare. Det går naturligtvis hand i hand med deras förståelse och ökande intelligens. Vad de dock inte alltid begriper är konsekvensen av deras handlade, förmågan till empati. De kan trösta när brodern gråter, hämta napp och klappa men de begriper inte kausaliteten, orsak-verkan av att precis ha bitit samme broder och att det är därför han gråter så tårarna skulle kunna fylla ett badkar.

Far är alltjämt ett flygplan som flyger förbi var 10:e minut och Michael stannar upp med sorgsen min: ”papa, papa”. Det skall bli ändring på det.

Love you kids
Papa und mama