Monthly Archives: December 2010

Transsexualitet och svanstart

Förskolan Solglimten öppnar oanade dörrar och möjligheter. Tänk att få klä ut sig till kvinna, med lackskor, fin hatt samt en passande handväska i rosa därtill! Vilken dröm! Och detta på en förskola med starka kristna förtecken över vilken Gud vakar mer än annorstädes. Föreståndarinna Rakel med team tar väl hand om knattarna som utgör 30% av alla barn – nästan privatundervisning alltså. Blott 10 barn totalt på småbarnsavdelningen varav några flickor som får ideliga kramar av charmörerna Christoffer och Michael. Jonathan som vanligt mer avvaktande och kramar helst mama. Pappa får snällt ta kölapp och tigga till sig kramar och pussar men ”Jonis” kuttrar så där tjocksött som bara han kan när tillfälle ges.

Starten går inte som väntat och grabbarna avlöser varandras sjukdomar (öron, falsk krupp, diarré, hosta, ja det gamla vanliga programmet). Som för ett år sedan fast i mindre skala. Dagisprojektet och Mariannes återgång till ett normalare liv kan liknas vid en jättelik svan som skall starta: det gar trögt och stapplande men när vi väl lyfter är det stabilt och kraftfullt. Åtminstone måste vi inbilla oss det. Christoffer får vid något tillfälle komma till Solglimten själv och det går till en början bra men sedan blir det för mycket. Inte heller vi vuxna känner oss helt trygga i en miljö där vi inte känner någon enda och det är ingen tvekan om att killarna finner trygghet i varandra. Och Jonathan i sin tusenfoting som nu fyller två år den också. Michael är den som ännu 24 november får vara hemma med Adda och Mama pga sin krånglande mage. Ännu ett meningslöst besök hos läkaren ger ingen information alls. Bara att vänta.

Så kommer den stora Befrielsedagen för Marianne när hon tar emot sina första nygamla kunder på Sollevi och jag känner igen gamla Marianne för en stund med munter, effektiv stämma och sollévis kliniska akustik som inramning. Trots visst gnissel i maskineriet ger vi inte upp. Pappa arbetar på i Schweiz och åker hem över helgerna. De få gånger han inte gör det känns det „fel“ och trots skypande med knattarna på morgnarna är det tomt och mycket som uteblir jämfört med den direkta, fysiska kontakten när vi ligger alla i en enda hög och knosar. Därav Knosebo.

Barnen utvecklas hela tiden och framförallt mentalt. Uppfinningsrikedomen vet inga gränser och trots slit så lockar situationerna många gånger fram till skratt. Som när Michael skjuter fram sin barnstol till kylskåpet, kliver upp och öppnar kylskåpet varpå han sticker in sitt nyfikna huvud i de roligaste av alla skåp. Bakom står mor och far som omedelbart förseglar det med ännu ett barnsäkert lås. Att ordförrådet utveklas råder det inget tvivel om men det talade språket är fortfarande mycket begränsat: „ja, nej, aja baja, Adda, Mama, Papa, blöja, blääää (om allt äckligt såsom sopor och blöjor eller smutsiga rumpor), aj aj, boll, hej, hej då“. De begriper dock mer komplicerade och abstrakta ting så som „Kann du gå och ge det här till Adda?“. Rörelserna och gesterna blir även de mer innehållsrika och yviga och när Michael gör vågen kan man inte hålla sig för skratt.

Den nya barnflickan Jeanette får provjobba några dagar och presterar nöjaktigt men får inte riktigt tillfälle att visa vad hon går för eftersom grabbarna blir sjuka och all planering faller. Hon hittar dessutom ett „riktigt“ jobb och det blir tyvärr inget mer där.

Nätterna som vanligt blandade där Christoffer och Jonathan får en extra guldstjärna. Michael är lite oroligare och kräver mer vid insomnandet. Han tar ens hand och visar konkret hur han vill bli smekt. Precis som mamma. Tänk att “kli” kan vara ärftligt! “Han blir en bra kliare” säger mamma nöjt. Jonathan ligger gärna länge själv och funderar med vidöppna ögon och babblandes, försöker forma ord. Han är gåtfull, Jonathan, fascinerar och har en järnvilja som inte låter sig ifrågasättas men han erhåller respekt ty han är oerhört medgörlig och tidvis nästan lillgammal och “lätt” att ha att göra med. Michael kan man vråla åt så hårfjunen hans lägger sig slätt men man bemöts bara med det urtypiska, filemariska michaelleendet (jag-vet-att-jag-gjort-fel-men-jag-bara-är-så´n-och-måste-få-ge-utlopp-för-min-nyfikenhet-leendet). Christoffer somnar oftast ganska snabbt och utan intervenering. De är alla unika och vi kan inte vara utan en enda kubikmillimeter av dem. Det är ett privilegium att få leva med dem.

Lucia blir en behållning och pappa är med: med ögon stora som tefat står knattarna snällt längst fram till tonerna av Rakels gitarr och sånger om Jesus Kristus. Marianne står i bjärt kontrast till omgivningen och strålar i sin välvårdade skönhet och fräschör. Vackert är det och man spricker nästan av stolthet där knattarna står längst fram. Mamma fotograferar flitigt trots fotoförbudet som hon missat eftersom hon fick tåga med in då de var lite oroliga.

Kids – we love you and mama too!