Monthly Archives: May 2010

Hundkoppel, Ria Wägner och regn, regn, regn

När Christoffer tittar på en med sin upp-och-ned-vända mun och sina primalstön (öh-öh-öh) som sedan övergår i ett brett leende och en vink som Ria Wägner då inser att man inte gör det här förgäves. För vad är det som driver en förutom plikten? Det måste vara kärleken och glädjen. Trots att ryggen värker, skittunan stinker ännu värre eftersom de sätter i sig mer kött, man har sovit fem timmar på natten, tvätthögen hopar sig och regnet öser ned så fortsätter man därför att de enkla, positiva ting man får tillbaka blir så stora: leendet, glädjen i ögonen efter att ha lurat ut hur man skall ta bort blompinnarna, kärleken man får när de kommer och lägger sitt huvud på ens bröst för att tanka värme och självförtroende för att nästa sekund pinna vidare på något mycket viktigt uppdrag.

Vädret ja. En verklig katastrof och maj som brukar vara underbart här nere, som svensk högsommar ungefär. Stephanie måste tro att vi far med osanning ty barn och vuxna byltas på lager efter lager med kläder för att klara 8 plusgrader, horisontellt regn och blåst. Väl ute på fältet upptäcker föräldrarna att de glömt regnjackorna. NEJ! Tillbaka, hämta jackorna och så ut på fältet igen. Räcker det inte med en kamp mot barnens påhitt och eventuella säkerhetsrisker? Nej då, far har riggat upp en trettio kvadratmeter stor presenning på terrassen för att skydda den gröna mattan som barnen leker på. Nu räcker inte det eftersom det blir fuktigt ändå av nattens temperaturväxlingar och dagg. Alltså: en specialdammsugare av märket Kärcher för att suga upp det mesta av vattnet. Far demonstrerar glatt hur den dessutom suger upp päronbitar och tårtkladd från köksgolvet efter mors fina födelsedagsfirande. Ful är den, bullrar och är otymplig. Men far är kär. “Men det hade ju gått snabbare att torka upp för hand eftersom du behövde så mycket tid för att tömma den” påpekar Stephanie träffande men det är ett alldeles för självklart och pragmatiskt synsätt för en inbiten teknikfreak. Huvudsaken är ju att MASKINEN gör det hahahaha.

Tiden i barnvagnarna blir kortare och kortare och de vill snabbt upp och tulta runt på sina flinka ben men tre stycken far åt olika håll och man bör vara MINST tre när man släpper dem lösa. “Automatikleine für Hunde bis ca. 40 Kg 8 Meter Seilleine” säger annonsen till hundkopplet. Selar har vi redan och de sitter riktigt väl. Skrattar gör ju folk åt oss ändå där vi kommer med tre knattar i bredd så det blir marginell skillnad om vi håller dem i snöre. Det handlar trots allt om säkerhet då de blir kvickare och mer orädda hela tiden. Den trafikerade vägen lockar redan. Vi kunde dock inte låta bli att dra på smilbanden härom helgen då vi såg en kinesisk (troligtvis) mor föra sitt barn i sele och koppel. ETT barn snälla rara, då måste skälen vara mycket goda.

Lekandet har i viss mån ändrat karaktär och känslan för ägande och avundsjuka är, jämte rytmkänslan, en av dessa människans medärvda egenskaper. Det kan gå till så här: broder A leker med den nyinhandlade barnmobiltelefonen som bara finns i ett exemplar. Broder B får syn på den och stjäl den helt resolut. Broder A går till angrepp med tänderna i huggposition, broder B faller till golvet. Broder C lägger sig och börjar trumma på broder B:s huvud. A och B gråter, C jublar. Föräldrar ingriper.

Det känns oerhört tråkigt att Stephanie lämnar oss men vi förstår henne och att hon vill vidare. Med obruten entusiasm, initiativrikedom och massor av kärlek har hon tagit sig an barnen oavsett deras humör, tyngd i blöjan eller grådaskiga väder.

Vi önskar henne ALL lycka till!