Monthly Archives: April 2010

Lyckan att gå, dansa och vilja

Mars var månaden när barnen lärde sig att gå. Alla kan och alla har de fysiska förutsättningarna men de vill inte alltid. Skönare dunsa ner på ändan och ta sig fram som man är van vid och dessutom snabbare. Pragmatiska individer så det förslår. Dessutom behöver man inte balansera. Michael är först ut på stapplande steg men tätt följd av sina bröder. Otippat går balettdansören Jonathan nästan om sina bröder när han kontrollerat och lugnt tar steg efter steg
(otrippandes!) mellan alla roliga möbler och lådor. Kaffekoppar hälls ut, tallrikar dras ner på golvet, föräldrars och au-pairers frukostar får inte vara ifred, servietter rivs ur sina förpackningar, skafferiet attackeras för trettiofjärde gången i hopp om att de vuxna ej skall stoppa framfarten. Som det skall vara: saker och ting flyttas och hängs högre och högre upp för att inte nås av Björnligans pilliga, knubbiga fingrar.

Det är fascinerande att se hur mycket de “kan” utan att vi har lärt dem. Ett sådant exempel är dans, känsla för rytm. Plötsligt vaggar lille Jonis, eller broder Christoffer fram och tillbaka när Sveriges Radios Knattekanalen sätts på – eller för den delen godtycklig, fransk bögtechnokanal. Människan har rytmen från födseln. Ett annat exempel är känslan för höjd: plötsligt vrider de sina kroppar 180 grader för att gå ner från sängen med rumpan före. Varför?

Interaktionen dem emellan är fortfarande sporadisk och till synes inte så vansinnigt medveten: man biter (om än i mindre utsträckning) varandra och drar i håret, använder Jonathans huvud som trumma men det gör de ju med nallebjörnen också. Leker gör de helst själva och när så med varandra så stjäl man saker från sina bröder. Det talade ordförrådet är alltjämt minimalt men med skrik, tårar och ljud når man också långt. De blir oftare frustrerade över att de inte får sin vilja igenom och tårarna sprutar. Mor kommer till undsättning. Far ignorerar för att härda. Så har naturen ordnat det: de behöver båda sidor.

Påskstämningen räddas med mors påskris, kaniner, ägg och tillsammans slaskar vi ihop en märklig påskbuffé med såväl thaigryta, Janssons frestelse, blodgrapemarinerade morötter och femminuterssill. I övrigt som förväntat och alltjämt ett arbetsläger i ångorna från den överfyllda skittunnan: tvätt, disk, matning, natta, välling, brandvarnare monterade, ännu ett staket till terrassen, leka, trösta, promenad, blöjor. Bekanta med tre barn inger förtröstan när de hävdar att de första 1,5 åren är värst. Sedan blir det bättre.

På tisdagar går barnen på ett slags öppen förskola där mödrar träffas med sina telningar. Barn av alla färger och stilar. Några skitiga, några mindre, några med militärbyxor och rakade huvuden (Prison Style), en annan med örhängen vid noll års ålder etc. Alla brittiska mammor är rödhåriga och slutar aldrig pladdra. Men positiv för barnen att springa runt i en ny miljö med andra barn. Modern som ser ut som Walt Disneys Magica de Hex får finna sig i att få håret rivet av hårfetischisten Michael Fredrik Christiansson.

På hälsofronten upp och ned. Just nu Christoffer med lite feber. Vi tillskriver det tandbildningen i brist på fantasi. Penicillinkurerna och febernedsättande preparat avlöser varandra men vi är inte i närheten av helvetet i december och januari. Nätterna oförändrade: Christoffer och Michael sover igenom och Jonathan vill ha sin napp 1-2 ggr/natt. Två nätter och alla sover bra men precis när man skall öppna champagnen så skriker Jonathan klockan 02:42 tredje natten. Attans!

Stephanie gör ett oerhört fint jobb: orädd och med coola nerver tar hon sig an de krävande herrarna. Hon var väl förtjänt av en skidutflykt i helgen. En gotländska på skidor i Alperna ser man inte varje dag. Mor kan dock inte koppla av, av rädsla för att far “…inte skall ha koll på dem”, att de skall göra illa sig, att de skall fa fel mat fel hackad och vid fel tidpunkt, fel dricka, fel kläder och framförallt att det skall skrika för länge. För då kan de ju dö. Skrikdöden. Eller att blöjan inte byts punktligt. Då inträffar nämligen blöjdöden. Olyckligt, ty alla behöver koppla av. I synnerhet mor.

En film säger mer än tusen ord: Knattarna i sitt esse 6 april.
Och kids – we love you!