Monthly Archives: October 2009

Fort det går! Vi önskar vi kunde se deras framsteg…

Fort det går!
Vi önskar vi kunde se deras framsteg.
Ni får se till att Bosse filmar några korta snuttar med kameran till oss här hemma.

Vi passar på att njuta av att Noah sitter där vi sätter ner honom.
Ja, nu sitter han. Lite ostadigt men vi bullar upp med kuddar som dämpar fallet.

Krama knattarna!
Kusin Marcus, Linda och Noah

Balettakademien blir mobil

Mor hävdar att strumpbyxor minsann finns att få även på herravdelningen. Barnherravdelningen alltså. Finns det en så’n? Far är skeptisk. Men icke med förminskad glädje spastar De Tre nu runt som grodyngel i sina tajta strumpbyxor med jätterövar eller för den delen som ballerinor eftersom de i vertikalläge aldrig sätter ner hela fotsulan utan alltid star på tå. Även Christoffer har fått upp farten och tekniken är ytterst varierad: Jonathan använder endast höger hand och dito fot såsom voro han halvförlamad. Men undan går det, ty händerna är alltid fuktiga, ja nästan blöta, och han drar hela ölfatet till kropp med blott en hand. Som en reptil. Starkt! Michael är mer som en skorpion och har kommit längst med att optimera rörelsen (höger-vänster-höger-vänster). Tidigare kunde man lägga dem ned och förvänta sig att finna dem på samma ställe. Det kan man inte längre.

Den ökade rörligheten hos truppen har fått föräldrarna att barrikadera sig bakom ett 80 cm högt och 5,6 m långt staket i TV-rummet samt plexiglas mot trappen. När grinden stod öppen i morse var Jonathan först att rulla över den 5 cm höga tröskeln och lyckan var total: i hörnan hägrar fars fina TV och mediadator såväl som mors vitrinskåp, orkidéen etc. Suck.

En bidragande orsak till att det trots rutinerna känns aningen tyngre, men mera fysiskt, är nog helt enkelt att de väger mer. De är tyngre att lyfta och att ändra läge på. Inte undra på ty de äter glatt mors feta mat och tendensen går hela tiden mot större bitar och fastare föda. På YouTube lär vi oss första hjälpen om de sätter i halsen. Nätterna är oförändrade med 1-2 uppstigningar/natt men korta insatser – tack min älskade hustru, vars vackra baksida jag ser löpandes iväg mot barnens rum innan jag ens har begripit att hotellgästerna har ringt på room-service. Jonathan fann sig snabbt tillrätta tillbaka hos sina bröder men han missar inte gärna kvällspasset när han är med och lagar mat med pappa.

Alla har fyra tänder utom Christoffer med tre. Far gjorde misstaget att pilla i Jonathans mun varpå vargkäften slöts och de sylvassa rakbladen försänktes perfekt i fars nagelbädd. Far skrek. På skallarna växer hår om än sakta och just nu undrar vi om telningarna stammar från Al-Quaida-land snarare än den skånska myllan resp. Lappland och Visslanda ty en tunn svart hjälm täcker hjässorna. Jonathan påvisar dock judetendenser när han rytmiskt juckar fram och tillbaka med överkroppen och med bibeln, förlåt nallen, brummandes något obegripligt.

Badandet är nog jämte frukosten dagens stora höjdpunkt och tvillingarna plaskar glatt för fulla muggar tills det är mer vatten på golvet än i badkaret. Jonathan vill som vanligt helst vara själv och i lugn och ro pilla på någon mikroskopisk detalj, tex in- och utblåsningsventilen till den redan väldigt pyttiga ankan.

Det bilaterala, eller snarare trilaterala intresset för varandra har utvecklats en smula men har en bit kvar till fulländning. Framförallt den genetiske ficktjuven Michael har upptäckt tjusningen att plocka inte bara glasögon och andra saker från sina föräldrar utan nu från de där övriga varelserna som rör på sig och gör intressanta ljud ifrån sig. Ogenerat och blixtsnabbt plockar han nappen från sina bröder till familjens stora förtret.

…och kids – WE LOVE YOU!