“Vad skall vi prata om?” frågar Agneta Jonathan när det är läggdags. Han tänker han en stund och säger: “Vi behöver inte prata om någonting! Jag och pappa, vi tänker bara ibland och säger ingenting!”. Så rart sagt av den lille farbrorn. Han nämner dock inte att han och pappa även gör andra saker. Som att titta på en obduktion och skiktning av en människohjärna på YouTube. Det var också kul!

Vintern innebär ofta sjukdomar men deras immunförsvar har stärkts och det blir inte många sjukdomar 2013/2014. Pappa tar bort en liten hudfläck som visar sig vara malign melanom av SSM-Typ (Superficial Spreading Melanome), 0,85 mm djup. Vid 1 mm blir det kritiskt men efter det första, kosmetiska ingreppet, opereras jag igen i Zurich och man går djupare ner för att utesluta spridning. Sannolikheten att jag lever om fem år är 95%. Det hela är som en kalldusch och skuldkänslorna betunger en: jag hade kunnat avvärja det här mycket tidigare. Har tittat på den där pricken så länge och inte gjort något.

Vi avnjuter några dagar i Kungsberget trots att snön är mycket knapp denna väldigt milda vinter. Pojkarna älskar skidåkningen och gläds åt skidskolan. Under vintern får de också en ny lärare i Savita som gör ett väldigt fint jobb, är god med barnen och hittar på saker. Sommaravslutningen blir en hit med brasiliansk och indisk dans – väldigt rart.

Under våren nås vi av det mycket tråkiga beskedet att Hannah och hennes familj David och Tricia  samt lille Reuben Nicoll skall flytta till England. Ett steg närmare Irland för deras del men väldigt tråkigt för oss. Trots att kompisarna har kommit och gått så har Hannah alltid varit där och med sitt spontana “I love the triplets” vunnit varje trillinghjärta. Tricia skriver ett jättefint SMS och välkomnar oss till både England och Irland. Sommarkalaset i juni blir en hit med alla glada barn. I “försnacket” skulle det inte bjudas några flickor men pojkarna tänkte snabbt om och alla hade kul både i och utanför poolen med kläcka-ägg-tävlingar och bus.

Pappa söker jobb febrilt och det är betydligt svårare än man kunde ana: får i princip ett jobb men petas p.g.a. för höga löneanspråk och två jobb i sista rundan. En indisk headhunter vill placera mig i Älmhult till 50% lägre ersättning än idag. “No thanks. I prefer Zurich”.Den ena avslag p.g.a. bristande kunskaper i ett specifikt system och den andra då motkandidaten redan var “inne” hos kunden som extern konsult… Svårt veta när man skall släppa grepept och “ta vad som helst” om nu det är nödvändigt. Det är många som söker samma jobb och alla nyttjar naturlilgtvis de datoriserade söktjänsterna så ett jobb undgår ingen.

Föräldrasamtalet går bra och barnen verkar fungera väl socialt. Vi undrar om barnen är utanför eller om de är med i leken med andra. Med stor sannolikhet kommer de att få börja tillsammans när skolan börjar i augusti 2015. Flera av kompisarna börjar redan nu till hösten men vi stressar inte. Skolvalet helt öppet och samtalen på fotbollsträningen eller kalasen är viktiga. Alltid något man snappar upp. Intellektuellt gör de inga jättekliv, åtminstone inte märkbara. Måhända i deras sätt att resonera och känna empati. Läsandet och räknandet står still men vi pushar inte. Det kommer när det kommer. Vi håller fast vid sagoläsningen och har än så länge inge hårda restriktioner på surfplattorna.

Trots att “slagsmålen” har blivit färre så är barnen lite rastlösa. De vill något, vi ställer upp men de ångrar sig snabbt och vill göra något annat. Det är enerverande ibland för dem och för oss. Det blir tårar och “förlåt, förlåt”. I juni packar vi allt för Gotland och Marianne flyger i skytteltrafik till fastlandet för att se till att orchidéerna är vattnade och att rätt lakan är på plats för hyresgästerna. “Ja, och brödrosten var full med smulor!”. Usch ja, det är nog det första man kollar när man hyr ett hus :-). På Gotland händer det mycket: vi bygger ut terrassen, flyttar friggeboden och bygger en ny friggebod. Valle Viking håller i hammaren tillsammans med sina glada polacker som för mycket gjort i Marlboro Red-molnet.

Puss på er, älskade buspojkar
Pappa och mamma

Jag lägger mig ner i Jonathans sköna säng och säger till honom att komma upp i sängen så att vi kan gosa lite och prata. Den kloke lille gubben svarar: “Men pappa, jag har ju sagt att det är bättre att jag leker här på golvet medan vi pratar med varandra! Det går lika bra”. Sagt och gjort: pappa halvslumrar och grammofonen, uppslagsverket Jonathan Eric Christiansson rockar loss. Han börjar att räkna upp allt han känner till som finns i kroppen: “Tarm….och så där luften kommer ner…luftrör? Magsäck, tarmar, blod, skelett och så en massa andra saker”. Vad de lär sig i förskolan!

Där är det inför höstterminen Corrie, Mimmi, Florentine fredagar och Monique som håller i rodret. Ryktesvägen får jag höra att Asma från Pakistan och med montessoriutbildning håller på att ersätta Mimmi som var mycket omtyckt bland barnen. Jag går in på rektor Adrianas expedition och frågar vad som gäller. Tydligen har det funnits en del personkemisk friktion mellan personalen och Monique har varit väldigt mycket sjuk. Adriana visar mig hennes sjukjournal och det är sannerligen en omfattande frånvaro. Tydligen vill hon öppna SPA på Mallorca och slutar i slutet av januari. Barnen är vana vid förändringar och jag hoppas att det inte bereder några problem. Mimmi går över till en knattegrupp och de skall försöka hitta en utbildad ersättare.

Hemma dominerar fascinationen för plattorna. Pappa får köpa nya för att mätta behovet och avstävja handgemäng. På lördagar spelar vi basket och söndagar knatteskutt och fotboll så nej, det blir inte bara stillasittande. Klart de tycker det är kul med alla ljud och raffinerade grafik i de olika spelen och pedagogiska “apparna”.

Måltiderna är fortfarande halvstruliga: Christoffer äter nästan alltid väl medan Jonathan kör sin standard: “det där tycker jag inte om”. Efter litet tjat så provar han köttfärssåsen, som han har ätit 1000 gånger, och, se där! Han tycker om det! Michael någonstans mitt emellan: tidvis bra, ibland katastrof.

2013 finns en “diskussion” som sedan några år går ut på att utjämna skillnaderna mellan könen: pojkar skall leka med dockor och flickor med bilar (så formuleras ofta det hela i en mening). En stor leksakstillverkare ger ut en katalog där pojkar står och stryker och flickor är klädda i cowboymundering. Det ser sannerligen roande ut och strider mot allt sunt förnuft. Ja, män och kvinnor skall dela på alla sysslor, oavsett art så långt det går, men det går inte att programmera om oss genetiskt. Den som har varit tillsammans med en kvinna av motsatta könet i några år förstår också hur otroligt olika vi är: vi kommunicerar olika, vi tänker olika, vi prioriterar olika, har olika intressen, tycker om olika saker etc, etc. Så har naturen skapat oss, punkt slut och det går inte att göra om i en handvändning för att en liten liten elit på Södermalm sitter och gormar och försöker trycka ner de nya naturlagarna i halsen på oss. Den Politiskt Korrekta Eliten med mandat att vända 15 miljoners utveckling.Titta i naturen: hos de allra flesta (finns några undantag) djur är mamman chef i familjen, tar hand om avkomman och hon har dessutom den fysiska förutsättningen att göra det med sin modersmjölk.

Kollegor på jobbet skickar mig dessutom utdrag hur barnen i Sverige håller på att ta över i hemmen:

“They shout if there are adults speaking at the dinner table, they interrupt you all the time and they demand the same space as adults.”

Det är naturligtvis beklämmande. Den svenska lagstiftningen mot aga har fått genomslag och anammats i 30 länder men alltihop tycks ha havererat. Nu har Eliten bestämt att barn skall få mer plats, man skall lyssna på dem, de skall få bestämma mer och mer. Och många föräldrar lyder, utan att våga annat. Kära barn: vi uppfostrade er inte så här: vi markerade, ibland i hårda ordalag och bestraffningar, men det komemr ni att vara glada över när ni är vuxna och läser det här. Det är varje föräldrers plikt att uppfostra och sätta gränserna, och det är varje barns (medärvda) naturliga tillstånd att hela tiden testa gränserna. Återigen: sluta pilla i ting som naturen har format under så lång tid och framförallt: lita på din egen instinkt.

Pojkarnas umgångeskrets förändras lite grand: mindre Theo och mer Charlie, Frank och Christoffer. Idel killar men kinderna rodnar när de söta flickorna visar intresse för trojkan. Stora Hannah från Tyskland skrattar de hjärtligt åt. Det går sakta men framåt med bokstäverna. Intresset finsn nog inte riktigt där och jag måste säga att jag trodde att det skulle vara enklare att ljuda sig fram men det är det inte. Engelskakunskaperna är imponerande och hjälper varandra broderligt när de ställs inför att översätta ett engelskt ord eller vice versa.

I september får mor och far tillfälle att komma bort en vecka – helt fantastiskt! Det bär av till Mariannes Taormina på Sicilien. Vi äter gott och njuter av värmen. En moppetur håller på att gå åt pipan där vi trängs med italienska tutande långtradare i mörka, trånga tunnlar, men alltihop blir bra till slut. Vi solar, äter och sover! Stor insats av Madeleine och Bosse som tar hand om pojkarna i en hel vecka. Oktober blir i övrigt väldigt varm och vacker. Höstsjukdomarna har inte slagit till riktigt än: en eller ett par dagar feber och så Christoffers svinkoppor runt munnen. Penicillinet hjälper och eliminerar snabbt de fula utslagen.

Älskade pojkar: ni är det finaste som finns och vi älskar er oändligt!

Mor & far

Pappas död var oväntad men samtidigt väntad och mycket, mycket sorglig. Efter ett par år av in och ut på sjukhus avled han den 28 juni 2013 på Södertälje Sjukhus palliativa enhet där han vistats ca en vecka, kanske pga av ett brutet revben som sedan försvagade honom kraftigt. Kanske pga en kombination av väldigt mycket. På sätt och vis var det ett fint avsked med alla närmaste församlade. På tisdagen viskar han till mig: “det kunde vara nog nu” och det lugnade mig på sätt och vis. “Känner du igen mig, pappa?”. “Det är ju Fredrik! Det är en fin kille. Min ögonsten”. Älskade, älskade pappa, vi kommer att sakna dig så oändligt men som jag alltid sade till dig: du och ditt namn lever kvar i oss.

Han var trött på det här och tiden var kommen. Pappa åt mycket medicin men var in i det sista helt klar och närvarande i tanken. Han var inte allvarligt sjuk men i slutet väldigt svag med hjärtflimmer, en lindrigare lunginflammation, njurar som bråkade. Egentligen är det otroligt att vi fick ha pappa så länge med tanke på att han inte levde föredömligt sunt utan med rika mängder dricka, ingen motion och rökning i säkert 30 år. Redan i tonåren tänkte jag många gånger att jag var glad för varje dag du fanns med oss och det var uppenbart att du var mycket äldre än mina vänners föräldrar. Det skilde ett halv sekel oss emellan! Vi har oändligt mycket minnen tillsammans men hur jävligt ditt liv än var efter skilsmässan så kom jag alltid tillbaka till dig. Vi hittade alltid tillbaka till varandra och skrattade åt samma saker. Kanske är det tom så att allt det svåra och tunga vi gick igenom svetsade oss samman: åren i Ronna, Hovsjö och Nybergagatan. När jag nu är far själv beundrar jag dig för att du orkade ta hand om mig, alltid fixa mat, kläder, alltid var mån om mig, hur vi satt i köket på Nybergagatan och tragglade matematiken och hur du på ditt speciella, lite hårda men motiverande vis motiverade mig att komma vidare och bli bättre i mina studier. Det är ingen självklarhet att bemästra hemmets alla utmaningar, i synnerhet för en man. Men du gjorde det bra och jag kände mig alltid välkommen hos dig, vi kramade alltid varandra.

Men jag tror att du dog lycklig, efter ett långt och rikt liv, många barn och barnbarn. Vi får svårt att leva upp till det.

Vila i frid, älskade pappa

De Tre bad aldrig om att få åka på skidsemester (just det ordet använde de flitigt för att beskriva vad som stod på programmet) men såg entusiastiskt fram emot föräldrarnas påhitt. Det bar så av till Järvsö och trion slocknar snart efter att mor proppat dem med kemikalier för att motverka ***ord_får_ej_användas***. Halvsunkig väg om än med mycket E4 initialt. Järvsö är en liten håla, förvisso med elektricitet och rinnande vatten men utan systembolag så far och son far till Ljusdal, ännu en håla men lite större och med systembolag. På Järvsös enda pizzeria serveras “mat”: mor beställer optimistiskt “vegetariskt” som visar sig vara tre fyrahundragrams burkar bönor lagda såsom en s.k. koblaffa på tallriken, far en nätt och jämt tjänlig Calzone och pojkarna försöker plåga i sig en halvbränd lax som låg ihopgeggad på någon “bädd” av något grönt.

Nog om maten. Skidskolan var ett lyckokast och snart är de uppe och åker om än med blandat resultat: Jonathan, alias Rain Man, står glatt med spikraka ben och tittar i himlen, sjunger en sång och tryggt förvissad om att mor eller far räddar honom eftersom han är fastspänd i en sele. Michael däremot, åker den större pisten helt själv, tar liften, åker upp och så ner igen – sannerligen imponerande efter fem dagars skidåkning totalt i sitt lilla liv. Christoffer någonstans mittemellan. Sista dagen kunde hela familjen åka tillsammans vilket var….speciellt. Det kändes nästan normalt. Föräldrarna fick sig någon timmes egen åkning medan barnen var på dagis. Fint hus på Alpstigen 2a och b. Hit kan vi återvända (dock med halva packnignen nästa gång – puss Majsan!). Nästa gång slipper vi kanske byta bilbatteri på Roy & Rogers mack…

“Jag älskar din kamin, pappa” säger Michael och man kan aldrig anklaga ett barn för inställsamhet. Allt är fortfarande äkta, eller har en god intention. Michael älskar far och vet att han blir glad när han säger att kaminen är fin. Far tar hans lilla ansikte i sina händer, pussar honom på den lilla plutiga näsan och förklarar att han älskar sin lille pojke också. Små ögonblick av guld man önskar aldrig tog slut. Men snart är det slutpussat och vi blir “töntiga”.

Barnen ÄR Spindelmannen och Batman i stort sett dygnet runt. Herregud när jag var barn läste man sådant i tonåren. Men inte idag: allt finns tillgängligt på Youtube och i stället för Teletubbies vill man se Spindelmannen mosa Kingpin utan pardon.

Förskolan har verkligen fått ett lyft med nya rektorn Adriana och Jonathan flyttas på prov upp till de äldre barnen i Flamingoes men beslutar sig plötsligt att gå tillbaka. Vi kan bara ana att det handlar om kärleken till sina bröder och vänner som han om vartannat klappar på så hårt att man nästan hör ljudet av revben som knäcks i broderns rygg eller kramar varmt. Det är som om Jonathan blir tacksam för att man tar tag i honom och skakar om honom när utbrotten kommer, han “vaknar till”, inser sitt misstag och är mycket ångerfull.

Michael och Christoffer är väl som man förväntar sig att enäggsvillingar är: oskiljaktliga. Även där självfallet med pussar varvade med karatesparkar men i grunden en oerhörd kärlek. I bilen tillbaka från Järvsö klappar Chrstoffer sin sovande Michael ömt på handen.

Våren är brutalt kall, i synnehet mars med en snittemp på -4,4 grader (som december och januari) och våren låter vänta på sig. Fortfarande en hel del snö. Agnetas hund Wilma gör entré i barnens liv och Michael somnar sött i hennes hundkoja. Kaminhelvetet bråkar men far biter ihop och fixar såväl elektronik som sprucken pelletsmotor.

Våren bjuder i övrigt på “Scharlakansfeber light” som läkaren uttryckte det med därtillhörande penicillinkur, i stort sett avskaffande av den nattliga vällingflaskan och även nappen går en säker död till mötes. Jonathan är väl den som har störst separationsångest men det går verkligen framåt. Christoffers gosedjur Asta återfinns på leksaksaffären och vi inser att den är lika viktig för Christoffer som tusenfotingen är för Jonathan.

Mor pyntar engagerat inför julen och det blir verkligen fint. Grannen Pia väljer granen åt mig och den får godkänt. Skinka och sillsallad är på plats plus alla nordhagerska smaskigheter. Det dansas Gangnam Style och Lasse Berghagen. Grannen Jeremy är tomte och jag motsvarande packad dito med tysk brytning. Roligt! Kaminprojektet tar aldrig slut men den snurrar igång den 15 december 2012 så får vi se vad det ger. Den optimeras, styrs av Homematic-systemet och en extra fläkt forcerar ner värmen i källaren. Far njuter när diagrammen visar inställda 22 grader i matrummet med osannolika 0,4 graders avvikelse.

Vår kära Golden Retriever Asta lämnar jordelivet för Hundarnas Rike och pojkarna grubblar över döden som även för vuxna är ett svårt begrepp. Asta är borta. Men ändå inte. Himmelsmetaforen tjänar som tröst för att göra det obegripliga mer begripligt. Hon ersätts dock i hemlighet av Wilma, en fyraårig krabat som vi hoppas se mycket av, även hon en “Golden”.

Barnen utvecklas på alla sätt och vis. Jonathans otroliga fingermotorik och vackra bilder imponerar. Han är den enda i dagisgruppen som i sitt självkroppsporträtt ambitiöst försökt rita dit fingrar och han målar figurer i en otrolig detaljrikedom med skärp, hår, ögon, armar etc. Hans bröder är vare sig intresserade eller ens i närheten lika fingerfärdiga men de har andra kvaliteter, förutom att de bara är goda människor: på kvartssamtalet får vi veta att det är fyra barn på hela förskolan som spontant leker med bollar och två av dem är Micharl och Christoffer. Det var ett intressant samtal och lite av ett första betyg. Våra söner får idel gott omdöme och det är roligt att höra hur Christoffer gärna hjälper och tröstar alla barn. Corrie säger det med sådan inlevelse och visar hur Christoffer kan lägga sig jämte det gråtande barnet på golvet för att fråga hur det är med det. Barnen är oerhört tajta men leker även med andra barn, framförallt Jonathan. Han bara försvinner in i sin värld av små figurer och pärlor. Förskolan har helt klart fått ett lyft av Adriana, den nya rektorn, och saker och ting hamnar på plats. Hon tar sig tid och är med inledningsvis på samtalet vilket vi uppskattar. I slutet måste jag fråga om de verkligen har varit ärliga med tanke på allt positivt de har sagt. “Ja” säger de enstämmigt.

Barnens resonemang blir mer och mer abstrakta och de försöker tänka sig in i hur andra tänker: “Agneta måste ha blivit ledsen när Asta dog?!”. Otroligt empatiskt och insiktsfullt. Men fajterna finns där än och öronpropparna kommer ibland till bruks. Vi är otränade och överviktiga men inser ändå att saker och ting går framåt hela tiden. De är 110 cm långa med Jonathan i spetsen och garderoben måste ständigt bytas ut. Så oändligt många år är det väl inte kvar tills de kan klappa oss på huvudet och säga “Men lilla pappa!. De leker aningen bättre med bilar och med varandra. Kojan uppe på översta våningen är en hit, dit de smugglar singoallakex och annat förbjudet.

December är kallt med -4 grader i snitt och vi kämpar med bilen upp för backen på Lahällsvägen. Den nye grannen presenterar sig och hur han skall klämma ner sitt hus praktiskt tagit i en ravin och i den ficka som ligger vid Jeremy och Pia. “Järvt!” säger jag till honom och bevakar våra intressen på det lilla köksmötet hos Knights och då med annexet i åtanke. Marianne har fått upp en jättefin skylt och hennes SPA tar mer och mer form. Kunderna strömmar inte till i skaror men hon ger inte upp.

Far pendlar än till sitt Schweiz men lovar sin vana trogen att komma hem i år. Pojkarna är stora nu och jag vill inte missa mer trots att jag inte tycker att jag har missat massor. Det handlar minst lika mycket om att rädda Marianne som har bröstsmärtor och är oändligt slut. HÅLL UT!

Fyraårskontrollen går bra och Christoffer hör perfekt. De babblar på och skojar med sjuksyster. När de ser en man på en häst frågar syster vad de ser: Piff & Puff svarar “En häst” och “En pojke”. Jonathan svarar “Det är en människa som rider på en häst”.

Kids – we love you!

Gotland påminner lite om Schweiz i det hänseendet att allting är sig likt. Och det är skönt.

Det bidde lite mer än någr plankor

Far noterar att flygbolaget Skyways går i konkurs men inget hindrar en från att landa 19:00 på Arlanda och ta sig två mil till Bromma för att där 20:00 ta ett litet tvåmotorigt plan till Visby. Amanda hjälper oss, precis som nära och kära som kommer på besök. Projekten håller sig inom rimliga gränser men mors förslag till koja: “spika ihop några plankor under friggan” avslås och istället blir det över 350 löpmeter trä, takfot, allt enligt dansk ritning, fjällpanel till tak, oljning, snedsträvor, hammarband och Gud vet vad. Men ståtligt blir det. Visst, det tog nog nästan fem dagar att bygga men någon gång kommer de att fa kul med det! Nu återstår bara en barnsäker trappa upp. Borde man kunna sno ihop på ett par dagar.

Bassarna imponerar med sina språkkunksaper. Att jordgubbe är strawberry är ingen match och de följer med väl när far läser ur de nya böckerna vi köpt från England. Ibland hör jag hur de leker på engelska och det är inte konstigt ty “gruppleken” är något de förknippar med förskolan och där måste man tala engelska för att kunna leka överhuvudtaget. Återkomsten till förskolan efter sommaren var mindre rolig. Dåvarande rektorn (sparken i november 2012) Coral Ljunggren har optimerat sin Excel-beräkning och skär ner på personalen i gruppen vilket leder till att Corrie är helt själv med 12 3-4-åringar efter klockan 14:00. Vansinne! Vi blir förbannade och åker runt och tittar på andra alternativ. Barn slutar och familjer är mycket upprörda. Vårt intryck av den världsberömda, svenska förskolan är minst sagt blandat och vi försöker hålla dem hemma så mycket vi kan och orkar. Ibland lämnar vi dem vid halv tio och hämtar före klockan tre. De trivs men vi är inte helt säkra på att de får den pedagogiska stimulans de behöver. Coral sparkas ut och in kommer en kvinna från brasilien. Skall bli spännande. De förbaskade lamporna sätts äntligen upp utomhus men leksakerna låter vänta på sig.

Grannarna Pia och Jeremy är trevliga och vi umgås en del och så gott vi hinner. Uthyrningen av huset får nog sägas gick mycket, mycket bra trots det inledande strulet med tyskan som gormade om några livsmedelsmalar. Inga större “olyckor” alls och vi kan nog tänka oss att prova på det igen. I november ger sig far ut på vansinnesfärd med bilen 2×200 mil och får bilen så besiktad i Schweiz. Projekten i Lahäll går långsammare och det är behagligt. Far lägger allt sitt krut på kaminen samtidigt som han noterar hur bekanta mumlar över sina bergvärmeaggregat à 150-450 000 kr beroende på om de har måstat installera vattenburna element, borra etc. Attans att det kan vara så komplicerat. Far står och faller med kaminen. Vår gode Billie bor kvar och trivs till vår belåtenhet. Nathalies efterträdare blir Kindra Hanley, en amerikanska från Camarillo i Kalifornien som för första gången sätter sin fot utomlands. Hon ockuperar köket, bakar och bjuder oss på tonvis med äckliga kakor och helt oätbart godis, får tre brev om dagen, vet inte att man måste knyta ihop soppåsen, måste ha tillgång till tvättmaskin, gör om hela sitt hem till en rövarkula med en närmast fanatisk hallning till Halloween. Hon firar det nämligen året runt. MEN hon är mycket god och diskret.

Pojkarna kivas och kramas oförändrat om vartannat och humöret svänger upp och ner, far gormar, mamma förklarar. Allt är som vanligt med andra ord. De är över metern nu, kanske 106 cm men vikten ligger ganska stabilt kring 20 kg. Hos Christoffer befarar vi viss hörselnedsättning och det skall utredas på fyraårskontrollen. I övrigt är det friska och energiska och resonemangen blir mer abstrakta och intressanta. Stina hälsar på oss i november och Agneta och Bosse som vanligt omväxlande – TACK om jag inte har sagt det förut :-). Våra liv hade sett väldigt mycket annorlunda ut utan deras hjälp.

Jag har nog aldrig sett så mycket blod i hela mitt liv på en gång: på terrassen, på pojkens tröja och köksgolvet är nersölat. Jag begriper ingenting, håller min son i armarna och försöker desperat hitta varifrån blodet i Christoffers ansikte kommer ifrån. Han har blod i munnen, ögonen, på halsen och skriker på ett chockat sätt, inget gapskrik. Skriker på Agneta och sliter till mig en handduk. Där är såret: ett ca 7 mm brett, kanske 3-4 mm djupt jack perfekt horisontell placerat vid näsroten. Ett “snyggt och väldefinierat sår” som en läkare troligtvis skulle säga. Jag lugnar ner mig en aning men är glad att Agneta kommer till undsättning och vi lyckas stoppa blödningen. Två timmar väntetid och ett stygn senare på lasarettet i Visby återgår trillingfamiljen till normalitet. Christoffer är SÅ duktig där han ligger på britsen när doktor Jessica med blott en bedövningssalva trycker igenom sytråden i hans lilla potatisnäsa.

Exakt hur det gick till är oklart men att Jonathan är gärningsmannen råder ingen tvekan om. Den rostiga och ganska trubbiga gamla spaden måste ha träffa Christoffer med stor kraft vilket vittnar om en medveten vilja att vilja skada. Bakom den balettrippande, söta pojken med guldlockar finns också en liten sadist som gärna klappar på sina bröder när tillfälle ges, dvs när vi vänder ryggen till. Denna gång var far i köket 40 sekunder och så var olyckan framme med spaden han hade lämnat i gropen vid krypgrunden. Han är inte ensam om denna sida, självklart inte, men han är smartast och slugast när det gäller att slå till i det fördolda. Men vi älskar honom massor ändå, vår lille snusförnuftige gubbe som levererar klokheter och fjäsk hela dagen lång.

I övrigt präglas vintern av sträng kyla men inte jävligare än vanligt och renoveringar av framförallt annexets lilla lägenhet som vi får helt klar och kan hyra ut till Nathalie från Blekinge (och Venezuela). Vi får tom fira jul med Marianne som INTE hamnade på akuten för blindtarm. Hela denna period präglas av intensiv trots: allt är nej, nej, nej, vill inte, orkar inte. Surhet, blicken ner, demonstration, vägrar klä på sig, äta osv. Det utmanar vårt tålamod enormt och just nu ser vi inget slut på det. Mamma försöker vänja av dem med vällingen – ett enda långt, tyst krig som tar månader: lite mindre, lite mer sällan osv. Nätterna nästan identiska med vällingflaskutdelning vid ca 05:00 och så uppvaknande 07:00-08:00. Det har varit mycket värre. Alltid tänka positivt.

Vi provar att hyra ut huset som annars står tomt. Det blir till en familj från Dubai, Tyskland, Holland och USA. För tidigt säga hur det faller ut. Vår allt-i-allo Jenny hjälper oss med mottagande, städning och poolvård. Pappa pendlar som vanligt och familjen på Gotland 20/6-20/8. “Jag älskar Lahäll men jag tycker det är SÅ skönt att vara här” säger mamma och jag vet vad hon menar: man slipper pressen med renovering, badrumsmögel och annat. Nu gäller det att ladda batterierna för att ta sig an höstens utmaningar.

Förskolan rullar på och vi tar tag i problemen med ett par utåtagerande barn med oklippta naglar. Efter samtalet klipptes åtminstone naglarna och bassarna får klara direktiv att hålla sig borta från bråkstakarna. Till hösten flyttar de upp ett snäpp, byter lokal med Mr Corrie och vemdetnublir. Holländska Sandra lämnar tyvärr helt förskolan för jobb i Nacka.

Det ser ut som om pappan kommer att kunna komma hem varje torsdag vilket vore oerhört skönt. I stället för varannan torsdag.

Älskar er så, våra små och stora, kaxiga pojkar

Goddag släkt,

Flykten från Googles onda klor har mynnat ut i en flytt av bloggen till www.christiansson.se/blog. När man har loggat in med sitt förnamn och förnamn som lösenord väljer man “Knattarna Christianssons blog” uppe till vänster och därefter “Visit site”. Detta för att inte obehöriga skall ha tillträde.

Återkommer  i vanlig ordning när andan faller på.

Fredrik