Monthly Archives: December 2009

Kortisolreduktion och Mariannedagen 5 januari

Far ryggar till för en kort sekund vid åsynen av monstret i hissens spegel: ”Vem är han som står där med svarta ringar under ögonen, plufsig, otränad, inte duschat på två dagar och håret rakt upp? Med samma tomma, lite efterblivna blick som Morgan på Ullareds lager? Som inte ens har brytt sig om att sätta på sig sockor innan han drog på sig gympaskorna? Med spruckna ögonvrår och mungipor? Med ryggont och femdagarsskägg? Jo, det är världens lyckligaste trillingpappa!”

December är här och med den den så kallade ledigheten: far är ledig från jobbet och kan därmed arbeta heltid hemma i gruvan. Ironi ja, och med all rätta ty det blir inte fråga om vila men det är ett fantastiskt tillfälle att få umgås med sina barn mera kontinuerligt och inte bara på helger. Det är väl först nu man riktigt förstår Mariannes extrema prestation och härmed utlyses Mariannedagen att infalla den 5 januari varje år. Buga och nig för denna fantastiska kvinna! Dessa lyft, stressen, på- och avklädningarna, matningarna, blöjbytena och nu när barnen sover mindre och mindre handlar det om minuter och inte timmar man som förälder har till övers dagtid. Kvällen och natten enda tillflykten men då skall lagas mat och umgås. Skumbaden med champagne och tända ljus får vänta lite till.
Mor och far turas om att få sova ut och den 6 december är det fars tur att låta mor sova. Natten har varit stökig: Jonathan är vaken 01:00-02:30 och är sprudlande glad och frustrerade föräldrar titta på det flinande, runda och jollrande ansiktet med äppelkinder. 06:12 visar klockan när far sliter på sig blåstället och barbröstad tar sig an vällingtillverkningen. Knattarna vaknar en efter en och morgonen flyter på utan anmärkning. Glädjetårarna ligger alltid nära och de skrattgråter av vällust när de får syn på flaskorna som kommer in genom dörren. Hinner till och med baka scones och bröd. Leve bakmaskinen! Strategin är nu att fördröja morgonvilan så långt som möjligt så att de får sin välbehövliga timme. Såväl med för- som eftermiddagsvilan har det varit si och så med på sistone. En naturlig del i deras utveckling: ju äldre de blir desto mindre sover de och föräldrarna måste omedlebart anpassa sina rutiner.

Inte förrän 09:30 börjar brottningsmatchen. Frank Andersson och Ara Abrahamian kan fara och flyga. Var är öronpropparna? Denna fantastiska uppfinning som inte bara räddar hörseln från oljudet hos den trehövdade gap- och skrikorkestern utan som framförallt minskar på mängden av stresshormonet kortisol. ”Jag känner mig som i en dimma. Jag tycker inte om dem. ” säger mor efter första och enda provet. Men det är exakt det som är grejen: det är som att ligga i en skyttegrav och dovt höra fiendens artillerield men själv är man trygg, oskadlig, odödlig. De brukar åka i vid 16-tiden vid kvällspasset men nu alltså redan på morgonen ty det vittrades KAMP!
Efter att ha forslat ner de intagna i sin säng kan matchen börja. Far fixerar Jonathan med högerfoten: trycker kärleksfullt men bestämt ner hans bäcken med hälen samtidigt som han killar på magen med stortån. Med höger handen hålls Christoffer i schack och med vänster bergsbestigaren Michael. Det är en märklig nästan reflex och stark drift de har att numera alltid vilja vrida runt för att sitta eller stå upp. Hur dödströtta de än är. Efter några minuter går andningen ner och John Blund tar över.

Michael och Christoffer blir mer och mer akrobatiska i sitt klättrande och farorna blir fler och fler. Jonathan är snarare tvärtom: han älskar att falla! Han står upp, sluter ögonen och låter kroppen falla med ett skratt eller leende på läpparna. Det ser oerhört komiskt ut men skyndar knappast på processen till stående. Men varför stressa? Tand-ställningen är 7-5-4 (J, M, C).
Nu är det vinter och landskapet vitt. Knattarna går mot jul och ettårsdagen.

Kids – we love you!